Detta är en översatt version av den officiella Lore som finns på www.guildwars.com Svensk översättning av GW Norden.
”De har brutit sig igenom porten!”
Mordakai fällde ännu en Zealot och vände sig mot den östra porten till slottet, den var vidöppen.
Passagen till den östra delen av slottet var smal, terrängen mer svårgenomkomlig men lätt att försvara inne ifrån slottet. Soldater hade varit stationerade där, men mindre i antal än de vid huvud ingången. Nu låg de döda, överväldigade av en stor krigshärd.
Mordakai lyfte hammaren över sitt huvud. ”Alla till guild lorden!” skrek han springandes mot den öppna porten.
De andra elitvakterna följde efter honom.
Precis innanför den östra porten tvärstannade Mordakai. På marken med vridet huvud, tomt stirrandes upp mot skyn som om han äntligen fått se Balthazar själv, låg Burian. Hans fina vita rock färgades röd av blodet från skadan i hans bröst.
Mordakai knäböjde bredvid munken. Det fanns inget han kunde göra—all den styrka han hade i sina armar, alla färdigheter han behärska, inget av det kunde hjälpa hans vän. Krigaren tog ett djupt andetag. Aldrig tidigare hade han känt sig så svag, så hjälplös som han gjorde just nu.
”De har dödat prästerna,” skrek en av skyttarna sin position högt upp på muren.
Dessa ord fick Mordakai att vakna ur sin trance.
Zealots av Shiverpeaks var inte dumma. Väl inne i slottet hade de attackerat helarna först. De andra besvärjarna skulle bli nästa offer och sen Guild Lorden.
Mordakai bet ihop. Med alla munkar och präster döda, hade Ascalons Chosen inte längre någon helande magi kvar. Deras böner till Dwayna skulle endast nå döva öron.
De som föll i striden nu skulle inte komma tillbaka.
Mordakai reste sig och tog stentrappstegen två i taget, hoppade till toppen och välkomnades av en virvel av inkräktare. Guild Lorden stod på sitt podium i mitten av slottet, omringad av mer än ett halvdussin Zealots. Mindre strider var utspridda över hela gårdsplanen.
Mordokai plöjde sig in.
Ett par Zealots attackerade en av Chosens skyttar. Mordakai vevade igång hammaren och slog den i en plan båge och träffade den första Zealoten på hjälmen. Mannen flög sidleds, hans huvud kolliderade med en annan Zealots huvud, och båda föll ihop i en hög.
Den store krigaren tog två steg, reste sin hammare och lät den möta ländryggen på en av inkräktarna. Ljudet av böjandes metall och ben som knäcktes ekade mellan stenmurarna, och ytterligare en Zealot föll till marken.
I sitt nästa drag nådde Mordakai det första steget av podiet och var omedelbart översköljd med en sjö av skogsgröna och isblå färger—Zealots av Shiverpeaks färger.
Ett skrik hördes från toppen av podiet, Guild Lorden var slagen. Mordakai slog en en Zealot till sidan, och ytterligare en, fast besluten att ta sig till sin lord. Men inkräktarna höll sin mark, glädja över segern på Guild Lorden, svärmandes de nu mot Mordakai, och höll han på sin plats på trappan.
Ett spjut spetsade hans mage, en stöt mot hans ryggrad. De var som om insidan av hans kropp fattat eld och smärtan flög genom hans kropp som en blåsandes eld. Varje muskel slutade fungera i spänt läge, han försökte hålla emot smärtan. I varenda por kändes en kittlande smärta med vetskapen om att dessa skador skulle leda till döden. Mordokai stapplade framåt när spjutet drogs tillbaka ut ur hans kropp. Han skälvde till då spjutet spetsade hans kropp en andra gång.
Hans huvud kändes lätt, smärtan mattades, hans hat mot Zealots trubbades av, en varm förnimmelse, som en sommar bris på en sandstrand tog tag i honom. Hans trötta muskler kändes avslappnade, och hans pliktkänsla att försvara slottet tynade bort.
Den store krigaren blinkade knappt när spjutet spetsade honom en tredje gång.
När hans kropp slog i marken, började Mordakais tankar vandra iväg. Han tänkte tillbaka på den dagen då han tagit farväl av sin fru och dotter för att bege sig av att försvara slottet. Han kunde klart se Devonas ansikte då hon kysste honom farväl. Det verkade vara så länge sen.
”Var inte ledsen, Devona,” sa han ”Jag kommer snart vara tillbaka. Jag lovar.”
Hans dotter log mot honom. ”Jag vet pappa.”
Bilden av Devona bleknade, Mordakai slöt sina ögon. ”Jag kommer snart vara tillbaka.” Den store krigaren tog ett sista andetag och kollapsade mot stengolvet.
Mordakai fällde ännu en Zealot och vände sig mot den östra porten till slottet, den var vidöppen.
Den store krigaren tog två steg, reste sin hammare och lät den möta ländryggen på en av inkräktarna. Ljudet av böjandes metall och ben som knäcktes ekade mellan stenmurarna, och ytterligare en Zealot föll till marken.