Detta är en översatt version av den officiella Lore som finns på www.guildwars.com Svensk översättning av GW Norden.
”För rättvisan!” Skrek Mordakai, medan han svingade sin hammare mot ännu en av sina fiender. Slaget mötte med mannens bröstkorg och slog honom till marken. Med en bakåtsving krossades en annan fiendes skalle av den mäktige krigaren. Med ytterligare ett kraftfullt slag trycktes en tredje soldats rustning ihop, och klämde livet ur mannen som fanns i den.
Smällarna av metall mot metall och skriken av smärta började flyta samman och fyllde luften med en krigets melodi. Efter varje refräng föll ytterligare en inkräktare offer för Mordakais vrede.
Där framför slottet, låg döden knähög, krigaren kom vilse i stridsyran. Ruset av man mot man kampen fyllde hans ådror, hans lemmar hårdna likt stål, och hans muskler som härdat järn. Han var liemannen från Ascalon, hammaren hans lie, den missfärgade, blodstänkta rustningen var den fladdrande rocken av döden själv.
I varje andetag högg han ner ännu en ovärdig. Med varje slag la han Kung Adelberns fiender under sig. Med vart av sina kraftfulla slag rensade han världen från tyranner som kommit till hans hem för att ta det som tillhörde honom och hans guild.
Ett skrik från Zealots. Nästa våg av krigare kom som en svärm springande mot slottsporten. Mordakai förberedde sig, tajmade sin svingande hammare att möta den första oturliga Zealot som nådde honom. Hans hammare slog i hårt, som gav ett ringande ljud när det träffade motsåndarens sköld, och studsade bort.
Mordakai försökte lyfta sin hammare för nästa slag men han var för långsam. Hans motståndare slog ner sitt knivskarpa svärd mot honom, och skar ett djupt jack i krigarens arm. Fler Zealot krigare gav sig på honom och på ett ögonblick var han avskuren från resten av sin guild. En yxa träffade hans ben, en hammare kollidera med hans sidan på hans hjälm. Snurrandes, förrvirrad förlorade Mordakai mark medan han försökte få tillbaka balansen. Han försökte åt vänster, sen höger men vart han än tittade fanns där klingor som blockerade vägen, och som slog in i hans kropp.
Omringad och tio mot en, sjönk han ner på ett knä. Världen snurrade framför hans ögon. Hans händer var täckta i hans eget blod och gjorde att hammarens grepp gled ur hans hand. Sen kom en högljudd smäll, som ekade genom hans huvud som om något tungt träffat honom bakifrån. I nästa ögonblick tystnade världen. Tiden verkade stå stilla, och den store krigaren föll bakåt, oförmögen att hålla sig stående.
”Mordakai!” Från gången ovanpå slottet, såg Burian krigaren försvinna i anfallet av nästan dussinet Zealots av Shiverpeak.
Han tog skydd bakom den krenelerade muren, stängde ögonen, sänkte sitt huvud och började be på en bön till Dwayna. Hans ord var mjuka och ljuva, en skarp kontrast till skriken och de hårda klanger nedan. Han lyfte sina händer upp mot skyn samtidigt som han avslutade bönen.
”Låt den fallne andas in liv, återfödandets mirakel..”
En blixt av blåvitt ljus omringade Mordakai och hans kropp försvann från marken.
Mordakai hostade till och öppnade ögonen.
”Du borde vara mer försiktig.” Burian log när han såg ner på honom.
Mordakai knuffade undan munken och ställde sig upp. Munkens bön hade förflyttat honom tillbaka till slottet från den plats där han föll. Han låg nu längst upp vid den krenelerade muren. ”Jag borde kanske säga tack så mycket.
”Burian nickade. ”Det skulle vara trevligt.”
Med greppad hammare sprang krigaren ner för trapporna till slottsgallret som skyddade den främre ingången. Han stannade till, tittade upp mot munken, ”Jag tror jag sparar min tacksamhet tills striden är över.” Ett leende tog form på hans läppar. ”Håll mig vid liv till dess, och jag säger precis vad du vill.”
”Du borde vara mer försiktig.” Burian log när han såg ner på honom.