Detta är en översatt version av den officiella Lore som finns på www.guildwars.com Svensk översättning av GW Norden.
År: 1052 AE
Mordakai la sin valkiga hand mot sin dotters kind, och lyfte hennes haka så han kunde se henne i ögonen. De var vackra, gyllenbruna, precis som hennes mors.
”Var inte ledsen, Devona.” Han log mot henne, gjorde sitt bästa för att låta övertygande. ”Jag kommer snart vara tillbaka. Jag lovar.”
Devona lyfte på hakan och torkade bort tårarna från sina ögon. ”Jag vet pappa,” sa hon.
Hon var alltid så modig. Bara fem år gammal, men redan sättet som en stolt krigare.
”Ta hand om din mor, och håll lite stuvning varm åt mig,” sa han och lyfte sin hammare. ”Jag måste möta upp med de andra i min guild.”
Mordakai kysste sin fru och dotter farväl, böjde huvudet för att kunna gå genom den låga teglade valvgång som ledde fram till dörren och ut till Kyhlos gator.
Strax innan solnedgången, hade spejarna rapporterat att Zealots av Shiverpeaks samlats och nu marscherade mot Kyhlo.
Mordakai stod bredvid de karmosin och guld färgade fanorna som prydde pålarna på slotts muren.
Det kraftiga tyget piskade snärtigt i den styva brisen, och Mordakais guild—Ascalons Chosens vapensköld glänste stolt i eftermiddagsljuset. Detta var den tredje gången på lika många dagar som guilden blivit kallad till att försvara staden. Det var ett enormt ansvar, men också en oerhörd ära. Bara den starkaste guilden höll slottet—bara den bästa i landet.
De första rapporterna hade bara nämnt en mindre styrka, men allt efter att dagen åldrats var nu rapporterna om en trupp på mer än femtio. Mordakai greppade sin hammare medans han tänkte på det numret. Trots fästningsvallen och de patrullerande bågskyttarna vid den krenelerade muren skulle guilden komma att få en tuff kamp, och inte alla skulle komma att få se en ny gryning.
En trumpet lät från ett av vakttornen.
Mordakai lyfte sin hand mot pannan för att skugga sina ögon. I fjärran, precis vid horisonten, reste sin ett rött moln av damm.
”Dom är här,” sa en av bågskyttarna på muren.
De andra skyttarna i närheten nickade förstående, utan att ta blicken från det röda molnet som kom allt närmare.
”Låt dem komma,” sa Mordakai. Den store krigaren spottade på marken. ”De kommer att falla här, precis som de andra.”
Hans ord verkade stärka männen runt honom.
När han kommit ner för trapporna gick Mordakai genom det öppna slottsgallret och passerade ledet av krigare som stod uppställda framför slottet.
På den korta tiden hade Zealots truppen förvandlats från en lite sudddig fläck på avstånd till en armé i formering. Mordakai kunde redan nu urskilja det skogsgröna och isblå från deras guild fana. Den store krigaren tänkte tillbaka på morgonen då han sagt farväl till Devona. Han hade gett henne ett löfte, ett löfte han var fast besluten att hålla.
Slog sin hjälm tillrätta och ställde upp sig på sin plats i fronten av sin trupp. ”Detta slott tillhör Ascalons Chosen.” Hans röst dånade ut och nådde fram till alla kvinnor och män inom hundra yards. ”Och så skall det förbli.”
