The Rift

Detta är en översatt version av den officiella Lore som finns på www.guildwars.com Svensk översättning av GW Norden.

Drascir gravarna reste sig som murar till en fästning, Devona, Aidian, Cynn och Mhenlo stod och tittade upp på dem. Fyra andra från Ascalon hade anslutit sig till dem, så de var nu sammanlagt åtta.

Bakom en gravsten, började en spöklik skepnad ta form.

”Jag vet vad det är ni söker.” Hans ihåliga eteriska stämma likt ett ekande mot ett mausoleums väggar rullade över det öppna plana landskapet. ”För jag med önskar göra anspråk på Hallen av Hjältar.” Med sin trassliga hand vinkade han fram dem. ”Följ med mig. Tillsammans skall vi öppna portalen och förflytta oss in i den Undre världen.” Med de orden vände han sig om glidandes över marken mot en trappa vid gravens botten. Vid toppen av denna trappa stod ett altare och något som liknade ett par enorma dörrar som ledde vidare in i graven.

Devona tittade bak på sina följeslagare. ”Vem…eller vad…är det där?”

Mhenlo la en betryggande hand på krigarens axel. ”Det där är Lord Victo.”

En kall kår ilade genom Devonas kropp. ”Den Lord Victo?” Mästaren av Orr? Befälhavaren för de Orrianska arméerna vid slaget om Arah?

Mhenlo log, ”Just det.”

”Men han har väl varit död i…sådär hundra år.” Devona kliade sig i pannan. ”Kanske ännu längre.”

Mhenlo log. ”Det är faktiskt snart två hundra år sedan hans död.”

”Skynda,” sa Lord Victo, när han nådde toppen av trappan och vände sig om, svävandes framför det detaljerade altaret. De ovärdigt dödas rastlöshet växer, låt dem inte hindra oss.”

Marken öppnade sig när nästan dussinet zombies började gräva sig ur sina underjordiska fängelser mot den spöklika lorden.

Lord Victo vänd mot altaret höjde sina händer mot skyarna. ”Andar av Revan, hör min vä…”

Devona drog sitt svärd och skrek. ”Till Lord Victo!”Krigaren gick till attack tätt följd av sina sju följeslagare.

Gruppen stred sin väg genom de hasande odöda med föga svårighet, upp för trapporna för att ställa sig i försvarsposition runt den bön sjungande Victo.

”Jag bönfaller er,” skrek Lord Victo. ”Öppna vägen…”

”Här kommer dom.” Cynn gick fram till kanten på den upphöjda plattform de stod på och pekade ut åt höger. ”Och de kommer snabbt.”

Devona hann bara snärta bort de sista torra köttslamsorna från sitt svärd innan en våg av krigarskelett var över henne. På ett ögonblick var hon omringad. Hennes klinga dansade igenom nattluften och reflekterade det spöklikt gröna ljusen från facklorna bredvid altaret, medan hon slog av benflisor från sina beniga fiender. Skelleten besvarade henne vänligt med skärande slag med buckliga yxor och rostiga svärd.

Så fort hon fällt en tog en annan dess plats. Hennes armar blödde från flertalet sår och ansikte brände där hon blivit skuren av en benig klo. Men Devona hade ingen tid för att tänka på bagateller. Hon stred för sitt liv.

Men så plötsligt överröstade Lord Victos röst ljuden av metall mot metall och ben som slogs i bitar. ”Andarna har hört vår vädjan.”

Och i nästa sekund var graven borta—som en blixt utbytt med den mest skimrande arkitektur krigaren nånsin skådat. Förgyllda statyer föreställande änglar med vingar av färgat glas och med utsträckta händer över en sprakande hallgång av ädelstenar.

Växter i briljanta orange och lila färger vajade i en svag bris, deras blad lätt klingande när de försiktig nuddade vid varandra, som om de var gjorda av glas eller kristall. Och i fjärran kunde Devona precis urskilja väggarna till ett häpnadsväckande palats. Dess kanter fångade upp ljuset perfekt, och utstrålade ett mjukt och varmt glödande sken likt strålarna från en nedgående sol.

”Gör er inte allt för bekväma,” sa Lord Victo och avbröt krigarens tankar. ”Vår resa mot Hallen har bara börjat.” Han tittade på de åtta människorna en i taget. ”Och det finns andra som här som gladeligen offrar sina liv för att se oss misslyckas.”