Shiverpeaks

Detta är en översatt version av den officiella Lore som finns på www.guildwars.com Svensk översättning av GW Norden.

Vinden tilltog, Devona drog pälsarna tätare runt nacken.

Utsikten var förstummande—den lätt blå färgade himlen, den ljusa solens gula sken och de mjuka vita molnen—en dramatisk kontrast mot den mörka brända himlen som hängde över Kyhlo. Ja även marken såg annorlunda ut. Istället för de djupa dalarna av den uttorkade röda jorden, och spruckna torra leran, fanns här klippiga berg och snödrivor som rullade ner för bergskanterna. Nästan genomskinliga smala pelarliknande blå is skulpturer, draperade över de branta klipporna och hängde från de överbelastade furornas grenar.

Men ännu mer spektakulära var de djupa dalarna mellan de hackiga bergstopparna. Från platsen där Devona stod kunde hon blicka ner, så långt ner att allt försvann i en dunkel vithet precis där berget slutade och ett annat tog vid. Mot väst kunde hon se långt mot fjärran, dit hon skulle komma i framtida dagar. Shiverpeaks bergen var enorma, mer massiva än något hon tidigare skådat.

Devona fortsatte, klättrandes på den smala och hala kanten. Det var kallt här, hennes andedräkt förvandlades till en tät dimmig ånga framför hennes ansikte.

Ett steg till och hon kunde kliva av kanten och över på den klippiga marken som flöt samman med dvärgarnas fästning. Aidan som redan satt hukad vid kanten och tittade ner på aktiviteterna som pågick. Bredvid honom var Cynn, Elementalisten som följt med dem sen de påbörjade färden över bergen. Cynn var lång och smal med blont hår och med aptit för dramatik. Devona gillade henne inte alls i början. Magikern verkade bräcklig—värdelös i strid. Men efter deras möte med en gryphon hade Cynn för alltid ändrat hennes uppfattning.

Medan krigaren närmade sig, kunde hon höra sina följeslagare viska.

”Jag trodde vi var allierade med dvärgarna”, sa Cynn.

Aidian nickar, men utan att flytta blicken från det väl försvarade lägret nedan. ”Vi var det”, säger han ”med kung Jarvis Ironhamer”. Med dessa dvärgar har inte längre nån tro på sin kung.

”Inbördeskrig?”

Rangern rycker på axlarna ”Jag vet inte, men jag är ganska säker på att de inte gillar objudna gäster.”

Som på begäran gled den enorma träport som skyddade huvudingången till lägret upp, och med släpig gång kom en flock varelser utridande. De var enorma, håriga och deras huvud och armar täckta av välsmidda metall rustningar.

Cynn tog ett steg bakåt från klippkanten, samtidigt som hon greppade sin stav allt hårdare. ”Va..a..vad är det där för något?”

”Det där är dvärgar—” Aidan stelnade till, sträckte sig bakåt, greppade en pil från sitt koger och drog fram den, allt i en flytande rörelse. ” —ridande dvärgar.”

Cynn ställde sig upp, lyfte sina armar högt över sitt huvud och började uttala orden för en besvärjelse.

Devona hakade loss skölden från sin rygg och drog ett tvebladsformat svärd ur sitt fodral i bältet. På Muren, devourerna, den enorma charr armén—händelser från de senaste dagarna gjorde sig suddigt påminda i krigarens sinne. Men just nu hade hon inte tid för några minnesbilder.

Det fanns dvärgar att ta i tu med.