Detta är en översatt version av den officiella Lore som finns på www.guildwars.com Svensk översättning av GW Norden.
Devona lät sin hammare slå hårt mot devourerns huvud. När hammaren träffade sprack varelsens skalbaggsliknande hud, och ett av frambenen bucklades till. Det var en kraftfull träff som skulle fått även den erfarnaste krigaren på fall.
Men monstret Devona stred mot var inte mänsklig. Av vad hon kunde se, kände besten ingen smärta. Endast lite omtumlad fortsatte besten att kämpa. Dess knivskarpa klor ven när de skar genom luften, och Devona försökte ducka undan, skruvandes i sidled rörde sig den hammar svingande krigaren sig väldigt snabbt trots sin tunga rustning.
Hon var snabb, men inte snabb nog.
Devourerns attack träffade hennes axel, precis vid sömmen i rustningen. Den lie liknande klon kilade sig mellan rustningens metallkanter ner mot lädret och skar igenom, och en skarp ögonmörknande smärta rusade genom den vänstra delen av krigarens kropp.
Hon drog sig bakåt, bort från besten för att ge sig själv en kort stund till att återhämta sig. Devourern skakade på svansarna, från de taggiga klornas spets droppade det en härsken lila vätska. Bestens siktande små ögon ryckte upp och ner, som om den måttade upp henne. Sen gjorde devourern ett utfall framåt.
Det förgiftade såret på Devonas axel gjorde att hennes arm fortfarande brann av smärta, och bestens attack var så hastig att hon slogs omkull och tumlade runt över en hög av grus och stenspillror. Krigaren släppte hammarens huvud till marken, använde det kraftiga skaftet som en krycka för att resa sig, men genom att sänka sitt vapen lämnade hon sig öppen för ytterligare en att attack från devourern. Bestens gaddar slogs samman med klickande ljud medan det ilsket rusade mot den urbalanserade krigaren. Devona hade precis lyckats komma på fötter men nu hade hon devourern över sig.
Skinande röda fjädrarna på en pil stack plötsligt ut från varelsens redan skadade framben och naglade fast varelsen mot marken. Ett högfrekvent skrik lät från varelsen, och Devona som upptäckte att varelsen hade annat att tänka på och tog tillvara på tillfället för att kliva ut under besten klor.
När hon vände sig om fick hon syn på Aidan som balanserande på kanten av en tektonisk platta. Rangerns långa svarta hår hölls borta från hans ansikte med tjocka läder remmar, och hans hårda bruna ögon följde bågens kant. Bågsträngen var spänd och en andra röd fjädrad pil siktade redan mot den lamslagna devourern.
Från hennes vänstra sida hördes Mhenos djupa stämma säga de sista orden av en bön till Dwayna. Ett konformat blåvitt sken omfamnade krigaren. Mystiska energier flödade genom hennes ådror, och den brännande smärtan i hennes arm började långsamt sjunka undan.
Hon kunde inte se Munken men hon visste att hon skulle få tillfälle att tacka honom senare.
Hon vände tillbaka, Devona såg hur det insektögda monstret lyfte sin trasiga lem och Aidians pil drogs genom dess kött, med ett otäckt popp ljud kom varelsen fri.
Devona gjorde ett utfall framåt. ”Sluka denna,” skrek hon.
Och hon lät hammaren falla ännu en gång.
Det var en kraftfull träff som skulle fått även den erfarnaste krigaren på fall.
Skinande röda fjädrarna på en pil stack plötsligt ut från varelsens redan skadade framben och naglade fast varelsen mot marken. Ett högfrekvent skrik lät från varelsen, och Devona som upptäckte att varelsen hade annat att tänka på och tog tillvara på tillfället för att kliva ut under besten klor.