Detta är en översatt version av den officiella Lore som finns på www.guildwars.com Svensk översättning av GW Norden.
Det var som något ur en sagobok—omöjligt, overkligt. Den Mäktiga Norra Muren reste sig ur den gropigt ärrade marken, nästan så högt att den skymde solen. Devona placerade sin handflata på den vittrande stenen. Den kändes kompakt, oflyttbar, betryggande.
Hon la sin hammare på axeln, sedan klättrade krigaren upp för trappstegen som ledde till försvaret vid den krenelerade delen av muren.
Fram till denna morgon hade den mäktiga byggnaden som separerar lämningarna av Ascalon från det Charr förpestade området i norr varit något hon endast skymtat från avstånd. Nu skulle hon för första gången få se förödelsen på andra sidan, ruinerna och den tektoniska skiftning som uppstod under bränningen.
När krigaren nådde toppen gick hon fram till kanten och lutade sig ut.
Enorma stenskivor skräpade ner marken, likt gigantiska skärvor av tallrikar som såg ut att ha blivit utslängda över det taggiga landskapet.
Träden och gräset var bränt svart, dött. Marken reste sig vid grunden av muren, som en kulle och längre in i fiendens land började den skymma sikten.
Vid toppen av kullen, lystes himlen upp av ett brinnande orange sken, Devona kunde endast urskilja de yttre ruinerna av Surmia, en av de första städerna som föll vid invasionen.
Devona tittade ut över en värld i kaos, ruinerna av ett förlorat kungarike som nu desperat höll fast vid sitt sista, bästa hopp för överlevnad.”
Ljudet från en man som harklar sig, fångar hennes uppmärksamhet och får henne att titta bakåt mot muren igen.
”Kapten Calhaan.” Devona rätar på sig samtidigt som hon vänder sig mot Kaptenen.
Calhaan nickar ”Första gången på muren?”
”Ja, sir”
”Vad tycker du?” Med en gest pekande mot Charr territoriet.
Devona skakar på huvudet, ”Jag är överväldigad av fasa, sir”
Kaptenen nickar.
”Men jag förväntade mig nog” Devona tänker en kort stund, ”…att det skulle vara värre.” säger hon tillslut.
Hon sneglar ut över det ruinlagda landskapet. ”Jag önskar att jag kunde se mer.”
Kapten Calhaan börjar gunga fram och tillbaka på hälarna, lägger händerna på ryggen, skjuter fram bröstet och blir plötslig väldigt formell.
”Så, rekryt.” säger han medan han stirrar henne rakt i ögonen, ”Du ska få chansen till det.”
”Sir?”
”Samla en trupp”, svarar Calhaan ”Ni går ut innan nästa timme är slagen.”
Hon la sin hammare på axeln, sedan klättrade krigaren upp för trappstegen som ledde till försvaret vid den krenelerade delen av muren.
Calhaan nickar ”Första gången på muren?”
